dehär är en såndär dag när man bara hatar allt.
hatar karma,hatar folk,men mest av allt,sig själv.

jag har alltid funderat när saker & ting ska vända för mig. när jag äntligen ska få stå där rakryggad & lycklig & framförallt stolt över vad jag lyckats åstadkomma.
men så fort det kommer någonting litet som gör mig så sjukt glad,så händer alltid något så förbannat sjukt illa så det finns inte. det finns inte ens ord till hur mycket oflyt en människa kan ha,seriöst alltså.
jag VET att många säger samma sak,men allvarligt. gå i mina skor i en månad,& ni kommer aldrig gnälla igen.
samtidigt så får jag så äckligt dåligt samvete & hatar mig själv för att jag gnäller. för vad är väl egentligen diabetes emot en cancersjuk människa som räknar timmar man har kvar i livet.
de är så mycket som man bara vill få ut när de rasar såhär. att bara ställa sig ute i skogen & skrika ut all sin ilska tillexempel. men nu kan man inte göra sådant längre. för varje kväll & varje natt så sjunker detta förbannade socker så mina ben inte ens bär mig.
jag hatar att svettas,de får mig att känna mig som världens äckligaste människa. & idag så vaknar jag MINST 3 gånger per natt av att både jag & sängen är pissblöt,för sockret har svängt.
& hur fan ska någon vilja dela ett liv med en sådan?som aldrig kan göra spontana saker,alltid måste planera sina dagar in i varenda liten minut för att kunna utföra något. så fort jag tar ett steg mer än föregående dag så sjunker sockret som en gråsten,& lika om jag tar ett förkortning. då håller organen därinne sakta på att eldas upp.

"de är väl bara & ta en spruta så är de väl okej sen", mm om de vore så förbannat jävla enkelt.vem hade då en kallat diabetes för en kronisk sjukdom?

men de som gör mest ont i allt detta. de är vad folk som inte tycker om mig säger. jag vet med säkerhet en redan,som sagt att karma tog mig & gav mig diabetes,för att jag förtjänar det. & de värsta är,att de säger jag till mig själv varje dag.så du behöver inte vara orolig.

men jag tycker samtidigt att jag verkligen inte förtjänade det,för att jag ens står på benen idag skrämmer mig ofta. för som sagt,hur mycket ska man klara av?

fick även iår "dommen" att jag inte kan tatuera mig mer i mitt liv,men som sagt. vad mer kan hända?
så jag brydde mig inte,jag tatuerade in min äckliga vardagskamp. mest för att bevisa att vad som än händer,så kommer inte jag själv att bära ansvaret för min död när den dagen kommer. för som sagt karma,du lever redan med mih. & jag har insett att du aldrig kommer att lämna min jävla sida.

så shoot,gör ditt bästa.gör vad du vill.
jag är redo för nästa smäll,men jag kommer alltid,att resa mig upp